Linn Sjökvist

1 år idag. ett år. SJUKT snabbt, tiden måste ha flugit förbi .. på riktigt.
För ett år sen kom jag ner hit, 19 år,  20 om 3 veckor, förväntasfull med planer på att tillbringa ett halvår på denna ö.
Ingen aning om hur livet skulle se ut nu, ett år senare.
jag hade 2 tankar när jag bestämde mig för att faktiskt ta jobbet o lämna sverige;

1. Bort från Karlskoga, som jag var så innerligt less på, o äntligen slippa allt crap hemma, intriger o kassa relationer.

2. Jag skulle åka iväg, "hitta mig själv" och bara bry mig om mig, göra det jag tyckte var roligt och må gott

nu var det bara massa kul som väntade.



Det var det ju också. Första veckorna, ja månaderna till och med, mådde jag som en prinsessa. Jag var så otroligt lycklig och kände mig verkligen stimulerad. Ny miljö, nya människor, nytt arbete. Allt kändes TOPP. Jag minns att jag ringde till mamma var och varann dag / natt bara för att säga hur jävla bra jag mådde och hur jävla rätt allting äntligen kändes.
ja.. jag ångrade inte en sekund att jag åkte iväg.
Det gör jag fortfarande inte.

Jag har däremot haft väldiga problem att anpassa en vardag här nere, hitta det där trygga ni vet... första månaderna kändes som en enda lång charter som aldrig ville ta slut.

bilder från första dagen:



Detta var alltså ett år sedan.


... Ja, den veckan flög också förbi o det var dags för första spårade festen. Kräftskivan.
där tror jag verkligen jag gjorde ett namn för mig själv; extreemt packad, klumpiga uttalanden, KORTKORT klänning och en röst med i allt - o vips va man allt annat än poppis. Det dröjde bra länge att sudda ut den felaktiga bilden av mig själv.
Men med tålamod och en grov skopa ödmjukhet tror jag att jag lyckades omvandla mig själv till en helt vanlig, småstadstjej som faktiskt är ganska down to earth, var bra mkt smartare, o hade bra mkt mer att komma med än vad folk nog tänkte efter den där första partynatten. puuh.

Det var mycket som inte dröjde på den här ön. Löftet om att leva ensam, bara bry mig om mig blev heller inte långvarigt.
För där fanns ju han. På Madeira av alla ställen.... 500 mil, mitt ute i atlanten, finner jag världens bästa kille.
För varje sekund vi spenderade med varandra slutade jag aldrig förvånas och fråga mig själv; existerar dessa verkligen? Han föll mig precis i smaken och jag kände hur jag stadigt flög upp mot dom rosa molnen... jaha, då var man förlorad.



can you blame me ?


Ja.. året har gått. Det har hänt hur mkt som helst, skulle jag skriva allt i detalj skulle det ta mig hela natten. Huvudsaken är att jag fått med det viktigaste. Året har kantrats makalösa fyllor, superromantiska ögonblick, massa jobb, massa skvaller, 1000-tals fikastunder, cocktails, äventyr, ohälsosam mat, hälsosam mat, powerwalks, deppmusik, glad musik, dans, skratt, blod, svett, tårar .... och icke att förglömma; och en magisk natur.

jag kommer aldrig glömma det här.

och än är jag här, o har heller inget slutdatum. jag är på obestämd tid, tills jag känner att nu är det dags att dra... jag kan erkänna att jag stundtals känner att jag gjort mitt här nu, jag har sett denna ö, dags att gå vidare, göra nåt nytt, skaffa någon mer erfarenhet.
Tur är att jag fått tjänstledigt under oktober, för då kommer jag hem o kastar mig i famnen på mina close ones. För även om jag haft det bra här, så har det även varit ups and downs för mig. och jag behöver er där hemma, för att samla energi, för att sedan återvända hit iallafall ett litet tag till och främst till min karl. Men ni finns i mina tankar alltid, ni där hemma.

nu ska jag krypa ner i min säng. eller ja, får nog bli soffan istället. så jag kan kolla tvn :)
jag ska försöka bli mkt bättre på att uppdatera den här bloggen. just idag kände jag att jag hade nån skyldighet på nåt sätt med tanke på ett års dagen. ville ju bara ge mig in i en flash back .. ;)

godnatt från mig..