Linn Sjökvist

Nu har jag varit hemma ett halvår. Tiden har gått snabbt! På ett sätt känns det som jag lämnade ön igår, och på ett annat sätt känns det som att allt det där är så himla avlägset.. Madeira liksom, har jag varit där? som en avlägsen dröm, men ändå inte. Kanske låter konstigt, men så är det.

Flytten hem till Sverige har varit både vad jag förväntat mig, men samtidigt inte. Jag trodde inte jag skulle känna mig halv, som jag på ett sätt gör.
Om vi börjar med det positiva så får jag såklart nämna tillgängligheten. Tänker främst på att man kan träffa sina nära & kära mkt oftare nu, även om det t o m i Sverige är knepigt att få till tid då jobbet suger upp det mesta, men självklart är det lättare nu än då. Nummer två skulle väl vara alla varor man saknat, i form av mat & kläder.
LITE större utbud här, men också aningens dyrare.
Min och Kims relation är även den mycket bättre, och kan nog mkt bero på att vi inte har samma jobb längre, utan vi har lite mer att tala om när vi träffas på kvällen :)

vi är också förlovade nu om någon missat det! ;) men den berättelsen förtjänar ett eget inlägg, så nog om det för denna gång.

Men som ni hör, det finns ju massa anledningar att vara glad, och det är jag, förstå mig rätt,
men jag har ett stort tomrum i hjärtat efter att jag lämnat Madeira. Precis som jag hade när jag var där nere, fast då för att jag saknade vänner och familj och kände att jag missade så mkt i deras liv.
Väl hemkommen så blev det här med vänner inte riktigt vad jag tänkt mig.
De lever sina liv och alla har olika situationer. Precis som jag. Jag jobbar mkt, jag vet. Men jag hör ändå av mig så gått det går till de jag håller varmt om hjärtat. Vid varje lediga tillfälle jag har så hör jag av mig och kollar av ifall man kan klämma in en träff. Men det blir med en halvglad känsla man tillslut träffas då jag tjatat mig till en träff.  messat otaliga gånger, ringt utan svar och utan att dessa återringt. Jag har hajjat att det inte är som förr, men jag känner mig ledsen, för efter 6 månader i Sverige och i Karlstad, har ännu INGEN av mina vänner kommit hit och hälsat på mig. Istället läser man fb-statusar om hur trevlig deras tjejmiddag var dagen innan och hur kul det var när alla var samlade osv osv.
Man är helt enkelt ingen central punkt längre, och det är väl förståligt till viss del. Jag gav mig ut tidigt i världen och testade på annat land och annan kultur och hann med både det ena och andra och saknaden efter mig var säkert stor till en början, men avtog nog när jag valde att stanna ytterligare ett år varje år någon hoppades jag skulle komma hem.
Jag skaffade vänner där nere som började få en egen plats hos mig i hjärtat och de saknar jag varje dag.
Jag saknar värmen, friheten, det glassiga - lätta livet. Grillkvällar, uteserveringar, min pool och mina föredetta kollegor, jag saknar alla roadtrips, jag saknar att kunna fika varje dag med mina tjejer och skvallra och fika JÄTTEBILLIGT. 
Jag saknar att slippa sprätta upp kuvert med stora belopp på varje månad, jag saknar att bo gratis, jag saknar att vara ute och käka varje dag utan att det gjorde varken från eller till i plånboken. 
Ja... ni hör ju. Jag saknar Madeira! Det är officiellt.